Farledens korsning är en säregen mötesplats. Slussvaktaren Gunnar sköter slussen. Brovakten Karin öppnar och stänger järnvägsbron. Studenterna Klara Bothén och Catrin Karlberg utför den experimentella växtfärgningen i den gamla verkstadsbyggnaden vid kajen. Klockan 11 och 16 varje dag träffas de alla och dricker kaffe. Då kommer också ofta 90-åriga Vincent på besök och deltar i filosoferandet. Just han har visst också skrivit fem hundra dikter, alla hemliga. Klara berättar:
–Han skrev en åt mig och Catrin också. Även den är hemlig, men jag kan avslöja dess titel, för den är så passande: ”Allt detta gratis”.
Nej, detta är ingen vild fantasi. Det är högsommar. Det är Dalsland. Det är frukten av ett färskt samarbete mellan Dalslands Kanalbolag och Mötesplats Steneby. Det är Långbron Artist in Residence. Och att namnet på Vincents dikt passar så bra beror på följande: Klara och Catrin sökte residenset, som i praktiken är ett stipendium, och fick det. Projektet gav de namnet Topos Tinctorius, färgande plats på latin, och handlar om att färga textil med växter från närområdet. Gratis färg, alltså. Och så här summerar Klara sommaren:
–Det har varit så lyxigt att få betalt för att arbeta så här förutsättningslöst. Vi har också utarbetat en metod som vi skulle kunna tillämpa på andra platser och i andra sammanhang. Rent konkret har vi parallellt byggt upp en arbetsplats och en installation.
Långbron AIR är fortsättningen på det arbete Josha Woudstra anlitades för sommaren före. Hon förvandlade den gamla verkstadsbyggnaden från skräpbod till det rustika och flexibla galleri det är idag. Under juli och augusti har bollen legat hos Klara och Catrin. Så här har deras dagliga rutiner sett ut: Först en liten promenad runt slussområdet; längre bort än till återvinningsstationen ett par hundra meter bort har de aldrig behövt gå. Växter att färga med har de funnit vart de vänt sig. Antingen sådana de läst om som lämpliga färgväxter, eller andra som de bara blivit sugna på att pröva. Sen har de stoppat dessa växter i burkar tillsammans med kokhett vatten och garn eller tyg. Samt ibland salt, ättika eller bikarbonat. Sen har de fikat hos slussvaktaren. Därefter har det alltid funnits någon burk att öppna, något resultat att syna och hänga på tork. Alltmedan båtar passerar på kanalen och turister kommer förbi och förstår att en pratstund om färgväxter är vad som erbjuds här. Glass finns ju på så många andra ställen. För Klara var växtfärgning något nytt. Den fördjupade erfarenheten beskriver hon så här:
–Om jag går och kollar i ett dike idag så ser jag inte längre bara ett grönt brus, utan det framträder väldigt tydligt växter. Det har gett en väldigt förstärkt läskunnighet. Vi har matat in kunskaper som vi inte vet vidden av än.
De första veckorna av projektet fanns det ett visst inslag av att på olika sätt förhålla sig till expertisens litteratur på området; inte minst Lina Sofia Lundins bok ”Naturlig Färgning”. Efterhand försköts dock fokus från teknisk kontroll till berättelserna som omgärdar processerna, från ett minutiöst dokumenterat laboratorium till en experimentverkstad där prydligt skrivna lappar mest tillkom för att göra det hela begripligt för de besökande.
–Det kom allt mindre att handla om att hitta konkreta anvisningar, men mer om att försätta oss i ett visst läge. Att skriva in oss i ett sammanhang uppbyggt på många olika källor, och hitta vår egen tillämpning av kunskapsarvet. Egentligen är målet att locka fram dold information ur gammal kunskap. Det finns något väldigt attraktivt i förvandlingen; att stoppa ner en brun växt och få upp ett gult tyg. Jag går i gång på den förvandlingsprocessen och allt den kan symbolisera eller säga om historien. Vi började känna oss som alkemister tillslut. Det kanske var tur att projektet också hade ett slut…
Klara visar växten som hon själv beskriver som ”röd, liten och ruffsig”. Bergsyra. Den lyfter hon fram som ett av sommarens överraskningsmoment. Om den har de inte läst i någon växtfärgningsbok, men fina snällrosa toner gav den. En annan favorit är rallarrosen, även kallad mjölkört. Mest för att den gav så olika resultat beroende på när under blomningen den användes.
Mellan fem och tio personer har tittat in i växtfärgningsverkstaden varje dag. En ny sorts publik, konstaterar Klara. Sommaren förflöt lugnt, men ensamt var det aldrig:
–Det är en go plats och har varit ett gött häng, med många festliga entréer. En man klättrade upp i en mast och vägrade komma ner, en annan släntrade in med en radiokontroll för att filma sin egen slussning med drönare. Tjusigast var det kanske när missionsbåten Christina kom, av tradition framför de alltid ”O, store Gud” på trumpet varje gång de slussar.
Även om Klara och Catrin fått fungera som turistbyrå, tidtabell och kanotistcoachning, har de förmodligen också själva stått för det mest surrealistiska inslaget; när de måttar upp ett pentagram på kajen t.ex, då tittar passagerarna på kanalbåten Dalslandia storögt. Den som passerar över vattnet ser burkarna och förstår att något pågår, men inte vad. Vilket känns helt okej för Klara Bothén:
–Det är roligare att mystifiera än att förklara i detalj.
En ny termin angör bryggan. Klara läser sitt andra masterår på HDK vid Steneby, medan Catrin fortsätter på Konstfack i Stockholm. Deras lyckade samarbete lever vidare. Nu per korrespondens.
Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson
