Mötesplats Steneby artikelserie #6: Stora världen i Billingsfors

Två studenter letade sig bort från skolan och fann berättelser från världens alla hörn. Bara en mil bort.

–Tack vare detta projekt har vi träffat en massa underbara människor vi förmodligen skulle ha missat annars. Alltså, det är ju underbara människor på skolan med, men det är också en väldigt homogen grupp.

Detta utbrister Johanna och Paulina medan måltidsfas övergår i dans. Dalsland ligger för våra fötter; fabrik ryker och sjöar glittrar. Mötesplatsen, ett resurscenter för asylsökande, ligger som ett örnbo på bergets topp i en före detta skola. I Billingsfors. Och här finns helt tydligt en internationell vardag där människor hjälper varann att tolka mellan svenska, arabiska och somaliska. Men just idag är det fest: det är avslutning för ett lyckat projekt kallat Skapande Mötesplats. Det myllrar och mumsas och dansas och på linor hänger mängder av små konstverks som skapats under våren. Johanna och Paulina, som är initiativtagare och handledare i projektet, kan se tillbaka på tolv lyckade dagar. Johanna summerar:

– Alltså, det nästan konstigt vad smärtfritt det har gått. Allt ordnade sig så enkelt med lokaler och ekonomi (projektet erhöll Mötesplats Stenebys nyinstiftade Idépeng), och gensvaret från deltagarna har varit superpositivt! Vissa har uppslukats av hantverket, medan andra mest har värdesatt möjligheten att få träna svenska. En kille blev särskilt upprymd, för när vi kom hit fick han äntligen praktisera de nya ord han lärt sig.

Mötesplatsen ägs av migrationsverket men drivs av Bengtsfors kommun. Johanna och Paulina går in på sitt tredje år på Textil-Kläder-Formgivning på HDK Steneby. Längtan efter en vidgad bubbla och nya sociala sammanhang födde idén. Upplägget för projektet har varit att de kommit till Mötesplatsen med ett hantverksuppslag varje ny dag och stannat mellan klockan tolv och sju. Uppåt trettio personer i olika åldrar har kommit och deltagit i allt mellan textilfärgning med bland annat te, rost, lök och svarta bönor, virkning i plastspill från en lokal fabrik och blomsterpressning. Drop in-modellen har fungerat fint, menar de. Hantverket skapar ett konkret möte där ingen behöver känna sig vilse. Paulina ger en bild av hur det varit:

– Det har varit så häftigt när hela gruppen försjunkit i djup arbetsro, men det har också kunnat vara lite svårt att räcka till, till exempel om fem personer med olika ålder och förkunskaper velat lära sig sticka samtidigt. Men vi tycker verkligen att konceptet fungerat; vi har planerat en aktivitet och de som velat har hakat på.

Att rikta in sig mot textila tekniker var naturligt, då de materialen legat handledarna närmast. Men det fanns också andra tankar bakom; Johanna och Paulina ville undvika manlig dominans och det textila var så bekant för många kvinnor att de blev nyfikna på att välja Mötesplatsen före hemmet. Och teknikerna har varit så enkla att barnen kunnat vara med. Lite sämre lyckades de med att få med andra daglediga Billingsforsbor i hantverksgemenskapen, men de tror de kan få till det i en förlängning av projektet. För en sådan hoppas de på, nu till hösten. Hoppas på fortsättning gör även Maria Sthyr, samordnare på vuxenutbildningen i Bengtsfors och halvtidsjobbande på Mötesplatsen. Nöjt ger hon sin syn på verksamheten:

– Paulina och Johanna är väldigt duktiga och inspirerande, och det är fantastiskt att se vad besökarna skapat. Och det har varit en så bra blandning av folk! Som nysvensk får man möjlighet att utveckla ett annat ordförråd när man hantverkar tillsammans, annars kan det lät fastna i ”hur mår du? Jag mår bra”. Och sen har det blivit många fina möten där barndomsminnen och olika erfarenheter kommit upp!

Nasralla är 9 år och kommer från Eritrea. Spjuveraktigt stolt poserar han i ett lösskägg han gjort av ormbunkar från omgivningen och transparent plast från det lokala företaget Alfapac. Abdulla kommer från Gaza, men har nu bott 8 månader här i Billingsfors. Han visar upp en av sina kreationer med vilda blommor i alla färger, han har plockat dem själv. Mariana från Albanien har just färgat en t-shirt i shiboriteknik med te, rost och ättika och hänger den på tork. Några barn prickar säkert korgen med basketbollen. Västafrikanska trummor lockar till dans, medan andra chattar vid datorer. Paulina och Johanna konstaterar att ett liv som textilkonstnär med all sin tid i egen ateljé knappast lockar. Att så tydligt få vara en del av det stora samhället, dela med sig av kunskaper och få idéer och skratt tillbaka är allt för givande. De är mist sagt taggade på en fortsättning till hösten.

Lämna ett svar