I arbetet med att sprida historien om Steneby presenterar Mötesplats Steneby en rad artiklar under 2015 med text av Jonatan Malm och foto av Martin Gustavsson. Den första artikeln handlar om förberedelser inför möbelmässan. Håll till godo!
Innan Mässan.
Stenebyskolan är för närvarande ett kraftfält. Man kan se energiblixtar hoppa från verkstadslokalerna och slå ner i kanalen när överladdningen blir för stor. I en byggnad samlas mod för att för första gången montera en monter i en experimentell och modig konstruktion. I den så kallade Lillsnicken råder en närmast febrig iver, när händer far fram med sinksågar, fräsmaskiner och penslar med färg. I ett fikarum sitter högskolans studenter och stämmer av vilka delar av den gemensamma planen som är klara och vilka som återstår. Kaffekannan töms snabbt medan ämnen som sponsring, visitkort och grön färg ovanpå grå avhandlas. Vad är det som pågår här egentligen?
–Att delta i Stockholm Furniture Fair är det bästa skyltfönster skolan kan få, ett bra sätt att rekrytera nya studenter. Och för studenterna här är det ovärderligt att få ställa ut så här och möta branschen med alla sina producenter och journalister. Det är också viktigt att träffa studenter från andra skolor och börja bygga nätverk, något man behöver som möbeldesigner. Det är en otroligt lärorik och utvecklande erfarenhet.
Det är Rasmus Malbert, lektor på HDK Stenebys utbildning Möbeldesign inriktning Trä, som förklarar för mig. Han berättar också att utgångspunkten varit ”överlevnad”, eller egentligen ”survival”; mer begripligt för alla de studenter från andra länder som valt att utbilda sig här.
Arbetet vid ritbord och verktyg föregicks av två veckors research, där begreppet synades ur många vinklar. Det kollektiva arbetet under denna fas höjde nivån och gav en stor karta åt varje student att sedan navigera efter, enligt egen kompass. Förutom ett tjugotal överlevnadsmanualer i områden som materiell, kroppslig och mental överlevnad är resultatet av projektet ett stort antal möbler och objekt med en fantastisk mångfald i funktion, konstruktion och uttryck. Rasmus avslutar innan han springer i väg:
–Den största utmaningen är att balansera inriktningarna mot design respektive konsthantverk. Det är visserligen en designutbildning, men konsthantverksapproachen i de andra utbildningarna påverkar oss i den riktningen. Det är ett särdrag för oss, något att vara stolta över. Just i denna kurs är det mycket fokus på etiska och filosofiska aspekter, i nästa kommer det handla mer om industrins förväntningar.
Studenternas egna arbeten står på paus en stund, just nu gäller gemensam konstruktion av den monter som allt ska presenteras i. Vid en hyvelbänk står Mariana Petersson och Clémence Lam och hjälps åt med några bitar i detta pussel. På mässan ska Mariana visa sin bänk. Och det är inte riktigt vilken parkbänk som helst; det är en möbel som vill att de som sitter på den ska komma varann närmre. Både rent tekniskt och andligt. Hon förklarar:
–Bänken utgår ifrån ett statement: ”vi behöver varann för att överleva”. Här i Sverige sätter vi oss ofta så långt som möjligt från varann, vi vill ha vårt eget utrymme. Men på min bänk glider man ofrånkomligt mot varann. Det kan ju vara en kul sak att börja prata om…
Studenterna på HDK Stenebys Möbeldesign inriktning Trä bygger en gemensam monter ©Martin Gustavsson
Mariana ser fram emot mässan. Att det finns en verklig deadline och en bransch att förhålla sig till gör att hon skärper sig maximalt. Hon var där förra året också, och vet ungefär vad som väntar:
–Att åka dit är som att koppla upp sig mot verkligheten. Så länge man bara är i skolan är det inte riktigt på riktigt. På mässan kan man förstå hur möbelvärden fungerar, vad promotion är, möjliga samarbetspartners och överhuvudtaget komma närmre sanningen kring vad man vill jobba med i framtiden. Det är klart, alla har väl en dröm om att få sitt objekt handplockat av någon producent, men det är inget jag tänker så mycket på. Jag är nog mest nyfiken på att prova mitt formspråk mot en publik, visa ”detta är jag” och se vilka reaktionerna blir. En stor press är det hur som helst under dessa veckor, men det är det verkligen värt.
Hon får medhåll av Clémence. Hon har formgivit och tillverkat ”Sleeping Station”. En möbel att gömma huvudet i för att finna en stunds vila. Hon förklarar:
–På både skolor och arbetsplatser är det ofta svårt att ta en kort tupplur mitt på dagen. Men forskning visar tydligt att vi både mår och presterar bättre om vi får chansen.
Hon fäller upp något som liknar suffletten på en barnvagn, fast givetvis i ädlare material, och visar hur man kan vila huvudet inne i det minirum som bildas. Jag blir genuint sugen på att prova, men går vidare för att titta på en båt.
Det är inte en båt att lägga i sjön, det är en lekskulptur. Ett resultat av ett samarbete mellan Luka Jelušić och Ola Andersson, de enda studenter som valt att jobba tillsammans med ett gemensamt objekt. Och, som de själva säger, det är ju en överlevnad i sig att flyta på vatten. Men denna bulliga lilla båt på torraste land är fullastad med mer tankegods än så. Till att börja med ett citat av Foucault: ”The boat is the greatest reserve of imagination in our civilisation”. Startskottet var dock en dokumentärfilm om en finsk farbror, blind och ensam bofast på en gård på en ö. Utan syn sprängde han ut en gruva i berget och navigerade på havet med hjälp av en radio. Allt i en känsla av trygghet. Filmen gjorde starka intryck på Luka och Ola.
–Vi läste vidare om rumslig uppfattning hos barn blinda från födseln, och bestämde oss för att bygga en lekbåt med tanke på dem. Men nu har vi insett att det är en lekbåt för alla barn… Idén kring denna båt och viljan att se den klar har helt överskuggat tanken på själva mässan för vår del.
Entusiasmen går att ta på, och den har resulterat i spännande former och en rik materialkänsla. Idén med att låta tunna askribbor fogas samman till ett självbärande skrov har de lånat av traditionellt kajakbygge, och att prova sig fram med modeller och mallar tycks mig tämligen slöjdigt för att komma från en designutbildning där CAD är ett viktigt verktyg. Ola förklarar:
–Det var för oss ett så okänt vatten, det gick helt enkelt inte att fundera ut allt i förväg. Efter mycket grubblande bestämde vi oss för att bara börja bygga, det blev för mycket spekulationer.
Nu lämnar vi högskolan och träder in i Lillsnicken, som den förberedande utbildningen Trähantverk Möbelsnickeri kallas i det dagliga. Här jobbas det frenetisk inför samma mässa. Det är som på den gamla goda tiden; flitiga studenter vid varsin hyvelbänk, med hederliga verktyg som stämjärn, ryggsågar och små handhyvlar. Formerna som växer fram har dock inget med dåtid att göra. Eller, det har de faktiskt, även om det inte ser ut så. Här har temat varit ”Historia i Historien”. Studiebesök på Von Echstedstka gården och Dalslands konstmuseum hade dels den givna funktionen i att strö inspiration från gamla tider i alla öppna ögon, men också en mer finurlig. Åsa Nyström, lärare på utbildningen, förklarar:
–Genom att se på möbler i förhållande till den tid då de brukades får studenterna lättare att kliva åt sidan och se på vår egen tid på ett mer subjektivt sätt. I ettan börjar studenterna analysera sin bakgrund och varför de har den smak de har. Nu i tvåan handlar det om att hitta sina egna drivkrafter, sitt formspråk och förfina sitt arbetssätt. Just det personliga förhållningssättet är lika viktigt som att lära tekniken. Man kan säga att det är jämnt skägg mellan formprocessen och själva snickeriet här. Studenterna som går här ser olika verksamheter framför sig; en del vill bli möbelsnickare, andra arkitekter, möbeldesigners eller konstnärer. Det är mycket miljötänk också, vi använder exempelvis bara svenskt trä.
Lillsnicken verkstadsbild ©Martin Gustavsson
Johan Andersson har fångat upp en historia som han tänkt förmedla i form av ett skåp. Det är byggt helt i massiv ek, med fina sinkfogar och annat delikat handjobb. Men formen? Den är till punkt och pricka tagen rakt av från ett klassiskt plåtskåp, tänk omklädningsrum på en industri. Säkert är det inte långt till just sådana plåtskåp, här i bruksorten. Han förklarar sin tanke:
– Snacket om historian i historien fick mig tillbaka till den gamla goda hamnstaden, arbetarnas Göteborg under 50- 60- och 70-talen. På något vis är det väl sprunget ur en förkärlek för arbetaridealet, och kan ses som ett sätt att ge arbetarens vardag ett högre värde.
Den faktor som möbelmässan tillför kursen förklarar han så här:
–Det skapar helt klart en vilja att satsa ännu mer. Man vill visa upp något att vara riktigt stolt över, dels det man själv gör, men också när det gäller skolan. Jag tror vi alla som går här vill visa upp att vi kan prestera den kvalitet som skolan står för.
Elsa Sjöblom plockar lurarna ur öronen. Kanske är rätt spellista det som krävs för att hitta lugnet och koncentrationen mitt i ett faktum av krympande tid och många parallella små snickeristrider.
Hon putsar på ett hörnskåp, som på alla sätt är tillägnat handens arbete. Dels för att det är tillverkat med klassiska slöjdtekniker i nya kombinationer, men också i sin funktion. Hon förklarar:
–Jag vill att skåpet ska vara för den som vill slöjda, utan att ha dåligt samvete för att inte göra det hela tiden. Man kan gömma sina projekt där inne, och när man öppnar det igen är det fintid!
Det som växer fram här är inte bara möbler. Det är idéer. Poetiska tankar, ställningstaganden, undersökningar, vilja att förändra eller bilda betraktaren. Och allt detta ska placeras i en monter på möbelmässan. Montern har ritats av Joakim Kling, också han student på utbildningen. Han har pluggat arkitektur tidigare, och vill nu utforska gränslandet mellan rum och objekt. Frågan är: Hur mycket kan man reducera rumslighet och ändå skapa ett rum?
–Det är spännande att få möjligheten att bygga ett rum som väldigt många människor kommer befinna sig i. Fast just nu känns det mest som jag blivit lite projektledare, själva byggandet pågår på Karls Gärde.
Just precis. Montern är ett samarbete mellan Trähantverk Möbelsnickeri och Finsnickeri, den yrkesinriktade utbildning som hör till skolan men ligger en liten bit bort. Här gör studenterna beställda jobb, alltså snickeriarbeten någon betalar för. Här träffar jag Pontus Nadén, student, som berättar:
–Det är bra tryck på beställningar här, så i år fanns inte tid att göra möbler till mässan. Så i stället har vi gjort den här montern tillsammans, en spännande process och ett väldigt lyckat samarbete mellan utbildningarna!
Joakim King från Trähantverk Möbelsnickeri och Jonathan Bjärbo från Finsnickeri samtalar om arbetet. ©Martin Gustavsson
Joakim kommer för att tillsammans med Pontus ladda upp inför monteringen av montern. Den stora CNC-fräsen surrar och snurrar fram en stor träskylt med Stenebys logotyp. När den är klar kommer Ola och Luka från Möbeldesign inriktning Trä för att i samma hypermoderna fräsmaskin forma kölen till sin båt. Först ett prov i frigolit, sedan den riktiga i kork. Om några dagar ska allt lastas för att åka till huvudstaden. Av panik för stunden inte ett spår. Däremot passion och spänd förväntan.
CNC-fräsen gör en skylt ©Martin Gustavsson
