När björken bär små neongröna musöron är livet som mest elektriskt för studenterna på HDK Steneby. Under en kvart i maj ska åtta veckors arbete presenteras för publik och opponenter. De senare är professionella utövare i sina respektive områden och tillfälligt inresta. De har läst rapporter i förväg och väger pepp mot ifrågasättanden i sina fickor.
När själva examinationen är avklarad väntar utställningar. Först I Steneby konsthall, på mammas gata så att säga, sedan i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Här kommer man kunna beskåda broderade och illustrerade matrelaterade ordstäv; bl.a det om räkmackan. Eller den förtjusande ”skidbacken är också en ost”. Ett annat examensverk framstår som en bullig skulptur, lik en polare från rymden, enögd och glad. Den är dock baserad på urgammalt hantverk. Och den ryker ur antennerna; det är ett matförädlingsredskap, en rök för laxfiléer och liknande delikatesser (se bild). För allmän beskådan finns också en uppseendeväckande skulptur, hängande i taket. En dikt i knölig plåt och järntrådsstygn, som det kanske skulle sett ut om mucklorna gått loss på gubben Pettsons skrothög. Verket heter helt kort ”Lappad plåt” och är signerad ”anonym”. I mängden av alla intressanta små kosmos av intensivt arbete och fascinerande resultat tittar vi lite närmre på tre arbeten.
Morten Hårderup på Järn & Stål / offentlig gestaltning drivs av lusten att göra platsspecifik konst. Han har konstaterat att de platser som är intressanta att utveckla konstnärligt är inte de som redan fungerar och anses trevliga, utan de så kallade icke-platserna. Begreppet beskriver en motsats till de platser som har en tydlig identitet. Så här sammanfattar Morten sitt uppdrag:
–Det är både onödigt och otacksamt att med konst försöka förbättra en redan fungerande plats. Jag tycker uppgiften för offentlig konst är att förvandla icke-platser till platser med identitet så människor kan trivas där. Offentlig konst ska inte kräva din uppmärksamhet, utan omärkligt göra din upplevelse av en plats bättre.
Som objekt för sitt praktiska arbete utifrån dessa idéer har han samarbetat med Chalmers i Göteborg, där han fann just en sådan icke-plats inklämd mellan storväxta husbaksidor. En stig, en genväg, men absolut inget mer. Morten har smugit in galvaniserade pelare som både kan ses som separata skulpturer, men också fungerar tillsammans som en helhet som förändras medan man går. De är otvivelaktigt släkt med de strama husfasaderna och ljusstolparna på andra sidan stigen, men de är vänskapligt retsamma och bångstyriga och gör genvägen till en mjukare promenad.
Linnéa Rosenqvist på Textil-Kläder-Formgivning har valt att fokusera på en process. Den utgår ifrån idén om vardagens många sysslor, det repetitiva, det lilla som läggs till det lilla och blir något stort. Med inspiration från andra kvinnliga konstnärer som lyft upp vardagssysslorna till konst, skapade hon sig projektet ”Dag 1-80”. Utifrån erfarenheten att de tankar ett handarbete föder är viktigare än det fysiska resultatet, och utifrån en lista med fem punkter, skulle hon utföra förutbestämda arbetsuppgifter varje dag. Det handlade om att brodera namnet av en konstnär, så ett frö, samla in orangea föremål, skriva text på kroppen och teckna av en kroppsdel. Arbetet rymmer dels en vilja att kommentera samtiden politiskt, men också ett bitvis frustrerat sökande efter ett välförtjänt lugn i görandet. Resultatet är en uttrycksfull installation av broderade tyglappar, plantor i tetrapack, orange prylar, teckningar, anteckningar och annat. Så här sammanfattar Linnéa erfarenheterna från sitt arbete:
– Jag har skapat mig ytterligare ett hushållsarbete, utöver de privata. Något som bara ska göras, utan att ifrågasätta handlingen. Och jag finner tillfredsställelse att jag här har arbetet kvar, bland annat i form av broderi.
Tänk dig idén om att formgivaren bestämmer, men naturen gör jobbet. Eller att du kommer långt in i en grotta och finner träpinnar förbundna genom långsamma materialförflyttningar, förvandlade till bruksföremål. Om något ditåt handlar projektet ”Elslöjd”. Det är ett gemensamt examensarbete signerat Lea Hein och Frej Wichmann. Också detta arbete är inriktat på processer, men med helt andra ingångar. En viktig utgångspunkt för dessa möbeldesignstudenter har varit tiden efter skolan, alltså de förutsättningar som väntar utanför. Att själva kunna stå för tillverkningen lockar dem, varför de velat begränsa sig till de små resurser som kan bli deras verklighet. Därför utsåg de ett garage i närheten av skolan till sin arbetsplats; här skulle en småskalig produktion rymmas. Målet har varit att efterlikna naturliga uppbyggnadsprocesser och använda dem för att sätta samman föremål och ge dekorativa effekter. De fastnade snart för elektrolys: att med hjälp av ström i ett bad av vatten, ättiksyra och kopparsulfat få kopparatomerna att vandra över från ett stycke kopparplåt till ett nytt föremål. I detta fall bland annat trädelar, men också andra material som glas, papper och mässingsfolie. Resultatet är ett materialbibliotek som drar blickar till sig och bergis får betraktaren att undra hur tusan det är gjort. Experimenten liknar en samlares utvalda skatter från platser och perioder omöjliga att fastställa. Och som helt säkert kommer fylla sin funktion som något att stå på när skolans verkstad ersätts av den egna.
