Efter tio år på Mötesplats Steneby sätter Funny punkt och lämnar efter sig ett stort avtryck. Funny har varit en central del av verksamheten från början och har, med nyfikenhet och stark konstnärlig integritet, bidragit till att forma det Mötesplats Steneby är idag.
Under Funnys tid har vi bytt skepnad och utvecklat en egensinning visuell och grafisk identitet som gjort oss både synliga och igenkännbara. Det arbetet bär tydligt Funnys prägel; en säker blick för form, detaljer och sammanhang som varit avgörande för hur vi uppfattas. Den känslan för helhet och gestaltning har också satt spår i vår fysiska miljö, där Funny varit kontorets ankare och hållit ställningarna när vi andra inte varit på plats.
Som kommunikatör har Funny vuxit tillsammans med verksamheten men också hjälpt oss att bli tydligare i vilka vi är. Med stor omsorg om både språk och uttryck har Funny sett till att det vi vill säga faktiskt går fram. Funny har en särskild förmåga att se saker ur ett underifrånperspektiv och en vilja att göra det komplexa begripligt. Språket har varit en viktig del av det arbetet och även om vi gillar frukt, så fungerar inte fikonspråk.
Funny lämnar ett tomrum efter sig som inte bara handlar om kompetens, utan om närvaro, omsorg och en särskild blick på världen. Vi kommer att sakna hen: i samtalen, i detaljerna, i det som håller ihop helheten. Samtidigt känner vi en stor tacksamhet för allt Funny har gett oss, och en nyfikenhet på vad Funny tar sig an härnäst. Lyckönskningar till alla som får arbeta tillsammans med Funny framöver!
Vi ställde några frågor till Funny som du kan läsa här nedan:
Hur känns det att sätta punkt efter mer än 10 år på Mötesplats Steneby?
Det är helt klart en udda känsla. Tiden har onekligen sprungit iväg!
Om du ser tillbaka: vad har varit mest betydelsefullt för dig under din tid här?
Det har varit en unik upplevelse som jag fått växa in i. När jag flyttade tillbaka till Dalsland efter två år i Umeå, där jag läste min masterexamen, skrev jag på Facebook att jag gärna ville se att det faktiskt är möjligt att bo och verka här. Sara Vogel-Rödin (dåvarande verksamhetsledare) kallade mig till ett möte och sedan blev jag liksom en del av Mötesplats Stenebys färgglada möblemang.
Att jag fick utveckla, undersöka och testa mina kvaliteter som projektledare, kreatör och senare kommunikatör var ett utmanande och spännande sätt att växa i en verksamhet. Jag blev väsentlig för verksamheten. Jag var med och formade rollen utifrån verksamhetens behov från början – det var äventyrligt och undersökande. Det är en ynnest.
Du har varit nära både människor, projekt och skeenden i Mötesplats Stenebys arbete: vad har du tagit med dig från alla de berättelserna?
Det finns så otroligt många kompetenta människor här omkring! Konst och kultur skulle onekligen kunna vara Dalslands främsta signum om landskapet så ville. Det är väl det som gör Mötesplats Steneby så viktig – vem annars förstår sprängkraften i att stimulera, stötta och skjuta till medel till kreativa initiativ, projekt och organisationer? Jag ser så mycket potential. Kulturarbetare är resilienta, fantastiska och så jävla viktiga. Men jag är nog lite partisk i det uttalandet.
Finns det någon särskild berättelse, person eller händelse som har stannat kvar hos dig?
När vi stöttade upp i Steneby Konsthall fick jag åka och filma tre väletablerade keramiker. Att få prata med dem och kliva in i deras ateljéer var magiskt!
Jag höll också en guidad visning av Stenebyskolan för en stor pensionärsförening för åtta år sedan, och jag får faktiskt beröm för den än i dag.
Sedan har vi våra otaliga personalskojigheter, där jag har bett kreatörer hjälpa mig att visualisera och förverkliga idéer där vi som personal bjuder på oss själva. Julsångsvideo på Fengersfors lanthandel med dragqueenen Jane, Bäst i test-tävlingar, stop-motion på Långeds Garderob och dans på pizzeria Adria i Bengtsfors till en cover av ”Smala Sussie-dansen”. Jag har fått ha kul, vi gav jobb till kulturarbetare och gjorde underverk för arbetsmoralen. Men det finns så mycket mer; en del svårt, hjärteskärande och besvärande också.
Hur har du sett Mötesplats Steneby förändras under de här åren?
Jag har sett allt! Att vara en del av Stenebyskolan och stärka den kreativa platsen vi kallar Stenebymiljön var, från mitt perspektiv, en lyxig utmaning. Då var det mer fokus på skolornas essens och vad som kunde stärka just den platsen. Sedan bytte vi huvudman och lade fokus på kulturlivet utanför skolarnas väggar. Spelplanen blev mycket större – och därmed något svårare att göra avtryck på – men allt kretsade kring konst och kultur på ett hållbart och kreativt vis. Vi blev vassa på att söka medel och plötsligt hamnade vårt fokus på en mer strategisk nivå. (fågelperspektiv kanske?)
Vad tycker du är unikt med Mötesplats Steneby som plats och sammanhang?
Det är helt klart unikt att ta avstamp i just konst och kultur för att stärka ett annars avfolkat och socioekonomiskt utsatt område. Att Dalsland kan räddas genom att kreativa människor flyttar hit, bygger, skapar och aktiverar platsen de bor på – och därmed väcker liv i landsbygden – är ett recept som borde appliceras i mycket större utsträckning. Ofta tittas det bara på industri, näringsliv och turism, men allt det påverkas ju av om folk faktiskt vill bo här.
Jag är själv ett levande exempel på det. När jag flyttade hit var det primärt för studier, men jag förälskade mig i Dals Långed och såg allt som kunde göras. Jag var med och grundade Kafé Schuckert, sen blev det Studio Växt, Långeds Garderob och Byafesten. Jag skapade Homografiska Museet och engagerade mig i Dalslands Konstnärsförbund och Not Quite. Allt detta är viktigt, men kanske inte lukrativt i kapitalistiska perspektiv utan i sociala, kulturella och livskraftiga värden.
Om Mötesplats Steneby kan fortsätta vara den verksamhet som stöttar kulturen, tror jag att vårt arbete förblir betydande. Man måste se kulturen för dess sociala, relationella och innovativa värde – det som spiller över på näringsliv och inflyttning.
Jag ser med viss oro på det tuffa kulturpolitiska klimatet, där den fria kulturen ofta hamnar i kläm när budgetar ska räddas.
Du brukar ju vara den som ställer frågorna: hur är det att sitta på andra sidan?
Även om jag personligen ser färgstark och extrovert ut, är jag faktiskt mer bekväm bakom pennan, kameran och skrivbordet.
Vilken fråga tycker du att vi borde ha ställt till dig, men inte gjorde?
Kanske varför jag lämnar? Men det kan vi ta över en öl! Jag har alltid drömt om att gå på ölprovning på Brukskällan.
Vad tar du med dig härifrån in i det som kommer nu?
Jag kommer att axla mitt kreativa kapital. I min arsenal har jag, utöver mitt konstnärskap, kompetens att föreläsa, skriva, fotografera, illustrera, projektleda, hålla workshops och arbeta med kommunikation. Min kommersiella sida är nu så pass vässad att det känns mycket mer trovärdigt att driva verksamhet nu än för tio år sedan. Jag har helt enkelt fått ett mycket bättre självförtroende för vad jag kan ta mig an.
Och vad är det du kliver in i nu?
I talande stund är jag kommunikatör på Not Quite, och snart öppnar säsongen för Not Quite men också Homografiska Museet (2 maj). Det är mycket jobb och ack så värdefullt – jag är enormt stolt över båda verksamheterna. Jag kommer också att frilansa och driva mitt företag. Det är utställningar på gång, ansökningar inskickade för residens och projekt, och jag ska ut i Europa och föreläsa om Homografiska Museet i sommar. Jag är minst sagt inte sysslolös!
Vad ser du fram emot?
Nya äventyr! Att upptäcka fler gömda platser i vårt brokiga landskap, mer tid i min nybyggda ateljé, att konspirera med konstnärskollegor och att fortsätta bygga vidare på det jag påbörjat. Kulturpolitiskt drömmer jag om bättre förutsättningar för den fria konsten, fler arbetsplatser för kulturarbetare och Dalslands första textilverkstad för professionella på Not Quite! Dalsland är min trygga punkt, och härifrån vågar jag drömma stort innan jag ger mig ut i världen på visit.
Funnys sista dag är den 14 april, men kommer in på timmar under april/maj för överlämning och uppbackning av kommunikation innan vår nya kommunikatör har kommit på plats.
