Mötesplats Steneby artikelserie #5 Skogsfesten: Helgen då skogen dansar

En dag i seklets ungdom skedde en tragisk olycka vid torpet Fåfängerud. En elledning rasade ner och dödade två torparbarn. Sedan dess har inget riktig varit sig likt där. Får gick lösa på kullen kring byggnaderna, de förirrade sig aldrig i skogen. Vargar strök på grusvägen förbi, men rörde inte fåren. Nu händer det något annat märkligt här. Mitt inne i en dalsländsk skog som sluter sig alltmer byggs det för festival.

Det byggs för Skogsfesten. Den sjätte upplagan, rent av. Femton personer hjälps åt med att bygga en scen. Egil Borgne har just svetsat en spis och står nu och hugger ved som ska räcka för att driva den under festivalen. Linus Amvall står och rattar på för mig obegripliga mojänger, men jag förstår det generella: både byggandet av festivalen och själva evenemanget ska drivas förnyelsebart på det mest ambitiösa sätt. Dels för att det numera är långt till närmsta elstolpe, men också för att arrangörsgruppen är smått besatta av idén på att göra festivalen till en manifestation av att det visst går att ha hur skoj som helst utan att belasta skogen och jorden. Mer än ett och ett halvt ton batterier har festivalen lyckats komma över på ett magiskt men lagligt vis. Solceller är uppskruvade på laduväggen. Och om inte kraften räcker finns ett par elverk redo att köras på rapsbränsle. Även byggmaterialet har i huvudsak hämtats i högar efter rivna byggnader.

Kristin Bergman står och instruerar en hjälpande person kring ett upplägg för diskning. Kristin är matansvarig och har dumpstrat med Skogsfesten i åtanke under åtminstone ett halvår. Med andra ord; hon har dykt i matvaruhusens containrar och tagit vara på slängd men användbar mat. Stolt som en framgångsrik jägare visar hon upp flak med remouladsås; perfekt på festival! Alla frysar i hela Dals Långed är fyllda med mat till Skogsfesten. Färskvarorna dumpstras under dessa sista dagar före festivalen och körs hit från Göteborg – bara en kväll fyndades 50 kilo användbara grönsaker och ost. Kristin har även tagit på sig rollen som genuskontrollant:
– Vi strävar efter 50 procent kvinnliga artister, och för att nå det måste man räkna noga och vara hård. I år blev det efter ett par avhopp 29 kvinnor och 32 män bland artisterna. Det är rätt bra, men jag är inte helt nöjd!

Kristin var med när Skogsfesten föddes år 2010. Då var hon student på Steneby, och vad de egentligen arrangerade var en rätt spontan studentfest. De satte upp en lapp på måndagen: ”Fest på fredag, betala 50 kronor och få en vägbeskrivning”. Fortfarande är flera av arrangörerna studenter på skolan, men vissa har inte mer koppling till Steneby än att de känner någon som gått där. Några artister som medverkar på festivalen med happenings och konst har också bakgrund på skolan. Skolan ger dessutom numera ett visst ekonomiskt bistånd, eftersom de uppskattar kraften i initiativet.

Kristin har sovit lite dåligt i den förfallna timmerstugan som föreningen får låna av den generösa markägaren. Hon går för att dricka lite hett kaffe medan hammarslagen dånar där gradänger och läktare växer fram. Gänget har mycket att stå i. Vi åker hem.

När vi kommer tillbaka är festivalen i full gång. Majregnen har börjat skapa sån där legendarisk festivalgyttja; för den som inte har don av gummi på fötterna kommer skorna ohjälpligt skifta färg efter en stund på Skogsfesten. Men alla är glada. Inte minst arrangörerna, som regelbundet haft planeringsmöten under det senaste halvåret och sista veckan slitit som djur. Trots att arbetet varar hela festivalen ut tar de sig tid att njuta av sitt verk. De uråldriga små åkertegarnas odlingsrösen och hasselknippen och den nya tidens täta granskog har fått sällskap av nya polare i biotopen: kring 500 besökare med tillhörande tält i alla färger. Vi talar med några göteborgare som samlats runt ett spritkök. Vi frågar hur de upplever festivalen, och de svarar muntert och i kör:
–Dåligt väder, glatt humör! Man märker att det är eldsjälar som skapat det här, det känns hemmagjort, på ett bra sätt! Och maten är riktigt schysst.

Ett annat gäng har rest från Malmö och Köpenhamn. Här har chauffören fått övertalas att stanna kvar, bland annat med hjälp av en Irish Coffee. Hon muttrar lite om regn och för lite dansmusik, medan hennes polare protesterar:
– Det här är ju precis vad vi önskade oss! En liten festival mitt i skogen.

Vi möter en som är på väg mot vilan i sitt tält. Han ser lite trött ut, och han förklarar varför:
–Jag skiljdes från någon klockan fem, då gick hon och sov men jag gick till ladan och dansade till hård elektronisk musik.
Vad är det bästa med festivalen? frågar jag.
–Dalsland. Svarar han tveklöst innan han släpar sig mot sovsäcken.

–Detta är som en motreaktion mot alla nya välordnade festivaler, säger en annan, betydligt piggare besökare, och fortsätter:
–Detta är ju en festival av den gamla stammen, med tält och lera och höga ideal.

Idéalen. Ja, de är viktiga för arrangörerna. Kristin menar att om inte gänget delat idéerna om hållbarhet och genus, hade det inte känns värt allt arbete. Alexander Carlsson ansluter sig till samtalet. Han har just tagit sin kandidatexamen på HDK Steneby och han är arrangör för andra året. Med sig till dalslandsskogen tog han sin norrländska dialekt, och den passar mycket bra här. Han gillar att flytta sten, säger han. Han och Kristin enas om att drivkraften är att jobba tillsammans för många andra människors skull, och att leva upp till devisen ”ha så kul som möjligt, skita ner så lite som möjligt”. Att visa att det går. De lyfter också fram symbiosen med personerna som äger säteriet. De berättar:

–Birgit på Lästvik Säteri är jätteglad att vi gör detta på den här platsen. Vi lånar marken gratis mot att vi fixar med husen. Vi hjälpte dem med kaffeservering vid kosläppet, och Rolf har kört hit vatten och träflis. Det är ett fantastiskt samarbete!

Kristin återgår till att servera mat i köket som numera fått ett tak av brädor med hundratals dansande fötter på. DJ Livsfarligt består av Natalie Bödtker-Lund och Maria Jansson Gunnman. Nu fyller de skogen med puls, och folk rör sig på många nivåer. Vi undrar om läktaren verkligen kommer att hålla, när vi sätter oss i bilen och åker hem.

Vi träffar Kristin några dagar senare och frågar: Jo, den höll. Den var ju uträknad matematiskt. Och om hon bara får vila lite kan hon visst tänka sig en festival igen nästa år.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

Skogsfestens web

Lämna ett svar