Nedslag i en process.
Om jag hade kopplat bort hörselorganet hade jag lätt kunnat tro att jag är långt ut i ödemarken. Berget är välknöcklat, tallarna grovkrökta och höstfuktiga löv och annat skogssmul ligger generöst strösslat på marken. Myrorna trafikerar sina nätverk. Det känns helt rimligt att en liten folkskara sitter i mossan och pratar om förkristna väsen och en dito världsbild som inte bygger på ont eller gott, utan på balansen mellan ordning och kaos.
Vi är inte i ödemarken. Vi är en kort promenad från HDK vid Steneby och Dals-långed med sitt bruksbrus. Och människoflocken är ett kamratgäng med skilda inriktningar. Sju av dem har dock gått på HDK vid Steneby. De flesta på Järn & Stål, någon på TKF. Från möbelhållet kommer Ola och Luka, som initierat det hela efter en idé de inte kunde släppa. Luka är landskapsarkitekt i botten och har numera även en master i Möbeldesign. Ola kände sig färdig med arbetet som maskiningenjör och projektledare på Tetrapak och har nu gått två år på Finsnickeri samt ett fristående år på Möbeldesign. Ola berättar:
– Det här kan ses som en fortsättning på det arbete vi gjorde inför Stockholm Furniture Fair 2015. Vi byggde då en lekskulptur i form av en båt. En bärande tanke där var forskningen i hur blinda barn uppfattar och tar sig an rum och föremål. I slutändan hade vi inte riktigt tid att genomföra våra slutsatser, så det slutade mest som ett trevligt objekt, uppskattat för sin taktilitet och mjuka estetik. Men i stället för att arbeta vidare på den tänkte vi: Varför inte göra något större?
Projektet Fairytales in Craft skapades. I fjärran ett mål om en försörjningskanal och en upplevelsepark baserad på hantverk och på dalsländsk natur och historia. Kanske även en del nordisk mytologi, även om de ser vissa risker med att fokusera för mycket på det. Luka:
– Nordisk mytologi är känd över hela världen. Det är ett väl utforskat område, och det finns stor risk att folk skulle ha för tydliga associationer om vad som väntade ifall vi sa att vi baserar vårt arbete på nordisk mytologi.
Samtalet där i skogen, där Lina Söderberg och Jokum Lind Jensen berättar om väsen i nordisk folktro, är egentligen en föreläsning, utflyttad på grönbete. En del av en seminariehelg, där alla projektets deltagare fått i uppgift att förbereda en workshop eller föreläsning kring ett ämne de fördjupat sig i och som kan vara till nytta i projektet. Externa föreläsare har också delat med sig; Mats Westerberg från Lekplatsbolaget om unika lekplatser, och Annelies Vaneycken om Participatory Design.
Vid en kaffepaus beskriver Lina Söderberg, som har två års arkeologistudier och en master på Järn & Stål i ryggsäcken, sina visioner kring projektet:
–Om målet är att ge barn möjligheter till lek och en relation till naturen är det bästa att släppa ut dem i skogen. Men det vi bygger här skulle kunna bli ett fint möte mellan barn och vuxna, som en tredimensionell sagoläsning.
Tills nästa gång gänget träffas för att laborera, nu på ett mer handgripligt sätt med skissblock och modellbygge, ska deras egen saga finnas färdig nog att luta sig mot. Den ska baseras på dalsländsk historia, på naturen med sjöar, kanal och slussar och kanske en del dalsländska väsen. Med detta skrivande arbetar bland annat Annika Wahlström, med bakgrund på TKF. Cecilie Jörstad och hennes man Björn Fast Nagell är skådespelare respektive regissör och har en viktig roll i gruppen just i arbetet med denna berättelse. Dessutom bor de i Dals Långed.
Ola och Luka pustar ut efter en intensiv period, full av insikter och idéer, vägval och möjligheter. Före deras egen workshop-helg deltog de i ett seminarium om design för barn, arrangerad av HDK. De är båda inspirerade och imponerade av det breda grepp vilket seminariet formades efter; allt från forskare till barnboksförfattare var där för att ge en bild av hur vi i dag ser på barn, och hur de kan gå till väga som vill skapa för barn. Luka:
–En sak vi har pratat mycket om är det faktum att det i dag nästan inte går att bli tagen på allvar om man ska formge för barn och inte i ett tidigt skede involverar barn i skapandet. Men många pekar på att det är att göra det för enkelt för sig. Mats från Lekplatsbolaget berättade att om han frågar barn hur deras drömlekplats ser ut börjar de prata om gungor och rutschkanor, för de vet inte att det är möjligt att bygga en lekplats runt en dikt, och få den omåttligt populär.
Ola fortsätter:
–Det är en av de diskussioner vi måste ta nu: hur vi kan involvera barn, eller om vi kan helt undvika det. Sen har vi samtal med Bengtsfors kommun huruvida vi skulle kunna bygga vår upplevelsepark i före detta Långeds Mekaniska i Långbron; en för våra ändamål perfekt byggnad, omgärdad av kanal, sluss och en urgammal järnvägsbro som gör det till en plats som i sig själv är som en saga!
De berättar att gruppen hoppas få möjlighet att besöka Les Machines i Nantes. Där har några konstnärer byggt upp en stor och populär besöksattraktion på ett gammalt skeppsvarv, allt baserat på Jules Vernes sagovärld, på hantverk och interaktivitet. Det är något liknande de vill skapa, men med ytterligare en dimension; den om vetenskaplig undersökning, en grundlig genomgång i vad man vet om exempelvis hur barn som är blinda eller har andra funktionshinder läser det byggda. Metoderna för att nå samarbetspartners och studsa mellan fack och discipliner tackar de Steneby för. Luka förklarar:
–De allra flesta av oss i gruppen har gått där, och tillägnat oss en viss världsbild. Den handlar inte om hantverk som något isolerat, utan om hantverk som något som hänger ihop med allting runt omkring.
Men att utifrån en idé bilda en så stor och varierad grupp, kan inte det vara en svårighet? Luka svarar pillemariskt:
–Som racerförare säger: om du upplever kontroll kör du inte snabbt nog. Visst går det att göra sånt här på egen hand, men då går en ju miste om all kreativ input som en dynamisk grupp ger. Alla i projektet bidrar med fantastisk energi och klokskap, och det kommer ta oss längre!
Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson
