Denna tredelade reportageserie fokuserar på tre orter i Dalsland som har något litet extra. Något speciellt som gör att du som besökare nästan kan höra hur det växer under ytan. Det gör något med en ort när en stor del av invånarna är konstnärer och andra kreativa. Nyfiket pratar vi med några aktiva på orterna för att se vad det är som gjort just deras plats så unik. Låt oss nu besöka Fengersfors!
Fengersfors lyfts ofta fram som ett exempel.
Ett exempel på gestaltad livsmiljö på landsbygd. Ett exempel på bruksort med befolkningsökning. Ett exempel på förvaltning och utveckling av ett industriellt kulturarv. Och en plats för ett aktivt näringsliv.
Dessa tongångar hördes inte när jag växte upp i grannkommunen Säffle på 80- och 90-talet. Då pratade vi istället om Åmål, Håverud och eventuellt Upperud. Inte hade vi någon anledning att åka till Fengersfors. Men sen hände något.
På hösten 2009 förstod jag för första gången att det var något speciellt med Fengersfors. Stenebyskolan arrangerade ett seminarium om hållbar utveckling och det pratades om Fengersfors som den enda byn i Dalsland där det var bostadsbrist. Det var fler som ville flytta hit än som flyttade härifrån och husen började ta slut. Och denna trend har fortsatt. Idag bor 308 personer i Fengersfors och i skrivande stund ligger bara en bostad ute till försäljning.
Om en vill få reda på något om en bygds själ är det alltid bra att starta på den plats som alla behöver besöka: lanthandeln. Där jobbar Maya Saarinen och jag har fått tips om att hon är en person som känner orten väl och dessutom för samman människor med behov med de som har resurser. Som en lokal inofficiell kontaktförmedlare. Dessutom både född och uppvuxen i Fengersfors.
– Jag har försökt att flytta härifrån tre gånger men det går inte, jag kommer hem varje gång så jag har gett upp det, skrattar Maya Saarinen.
Saarinen har jobbat till och från i lanthandeln sedan 1986, för fem olika ägare. Det senaste ägarbytet skedde i somras då Debs Lyons tog över Handlarn från tidigare ägaren Anders Sandén.
Vad betyder det för en ort att ha en egen affär?
– Det betyder nog allt det. Dels för att träffa varandra och få ta en pratstund. Vi har herrar på besök på förmiddagen, då kommer de ner och pratar och löser världsproblemen. De skulle inte träffa varandra på samma sätt om vi inte hade affären. Vi har ju apoteket, posten, DHL, Schenker, Bring och Systembolaget. Och har vi inte varor som folk vill ha så fixar vi det. De ska inte behöva lämna byn om de inte vill.
Maya Saarinen berättar att de har utkörning av beställda varor på torsdagar, och att de på fredagar kör en buss till grannbyarna så att de som inte har egen transport ska kunna få komma in och handla.
– Då bara man ringer dagen innan och säger att man vill med. Det kostar 20 kronor och så får man kaffe och bulle när man är klar.
Att Maya Saarinen är en ambassadör för Fengersfors märks när jag ber henne berätta vad hon tycker gör Fengersfors speciellt. Hon beskriver några av de verksamheter som finns i orten: barnklädesloppis, verktygsloppis, ölbryggeri, fotbollslag, boulelag, en bastu med utsikt över Knarrbysjön, ställplats för husbilar och en lunchservering som drivs ideellt en gång i veckan.
Vi backar 20 år tillbaka i tiden till början av 2000-talet. Några studenter från konst-, hantverk- och designskolan Steneby i grannorten Dals Långed hade börjat prata om behovet av verkstäder och utställningsmöjligheter efter utbildningen. Kunde man hjälpas åt genom att driva detta ihop?
Åsa Nyström var en av dessa:
– Vi åkte runt och kollade på olika ställen och Fengersfors var intressant på grund av lokalerna och för att det fanns ett radhus som stod tomt där vi kunde bo och hyra billigt. Vi ville skapa möjligheter för oss själva och andra konstnärer.
Jag träffar Åsa Nyström på ”Lillsnicken” på Stenebyskolan där hon undervisar i trähantverk och möbelsnickeri. Genom glasrutan på kontoret ser vi de nya studenterna som är inne på sin första vecka. Åsa berättar att även hon började sin utbildningsbana på Lillsnicken.
Många som är verksamma i Fengersfors idag är tidigare studenter på Stenebyskolan och HDK-Valand tack vare föreningen Not Quite som hon och de andra drog igång 2002 på platsen för det nedlagda pappersbruket.
Åsa Nyström berättar hur de röjde, rev, byggde och renoverade. Både i verkstäderna och utomhus i parken för att få till en trevlig utemiljö. Redan från början hade de ett café där alla medlemmarna jobbade.
– Men det fanns inget kök. Vi sprang ut bakvägen till smedjan och kokade kaffe.
Vi gjorde iordning maskinhallen som konsthall och drömde om att ha Artist in Residens-platser. Och det finns det ju nu!
Sedan dess är Åsa Nyström bosatt i Fengersfors. Mycket av tiden går till jobbet som lärare och att renovera huset men på senare tid har även konstskapandet börjat komma tillbaka. Och hon gillar Fengersfors.
– Lyxen att i den här lilla byn ha vedugnsbakad pizza varannan fredag, nybakt bröd varje dag, musik, en affär som är en samlingsplats för många… Jag vill inget hellre än att vara hemma, och då har jag allt som jag behöver. Det går ju ihop med hur vi ska tänka idag. Och det drullar av folk som man gott kunde ha som sin bästis om man bara hann med.
Åsa Nyström tar fram mobilen och visar ett platsspecifikt verk som hon gjorde på en av Not Quites första gemensamma utställningar 2003 i parken på Dalslands konstmuseum. Sedan bläddrar hon fram en bild från sommarens jubileumsutställning där hon gjort ett liknande verk på samma plats, med utsikt över sjön. I den första bilden syns också en halvmeter hög, lite spretig buske. Nu 20 år senare har den växt upp till ett ståtligt träd.
Under åren har Not Quite varit ett draglok som gjort att fler velat etablerat sig på platsen. Idag finns 69 företag och 22 föreningar i Fengersfors. Och näringslivschefen i Åmåls kommun Kristoffer Ljung brukar framhäva att bruksområdet i Fengersfors faktiskt är kommunens största företagscenter räknat till antalet företag.
Jag lämnar Åsa som behöver tillbaka till undervisningen och ringer upp Eemu Kaikkonen. Han är en tidigare student på HDK-Valand som i november 2020 flyttade till ett hus i Fengersfors. Jag undrar hur han har upplevt flytten hit?
– Jag kommer från Helsingfors och mötte min fru under studierna. Vi bestämde oss för att bo här när vi skulle få barn. I Fengersfors kunde vi hitta balansen mellan att ha ett community runt oss och närheten till natur. Och vi kunde utöva våra jobb.
Eemu Kaikkonen jobbar som konstnär och smed och hans fru Annelie som smyckessmed och landskapsarkitekt. Båda är medlemmar i Not Quite. Under hösten kommer Eemu att återvända till studierna för en master i Metal Art på HDK-Valand.
– Jag vill utvecklas i mitt yrke och det är bara 16 km härifrån. Även om jag har min familj hemma så behöver jag inte kompromissa med det.
Jag undrar hur det är att ha barn i Fengersfors.
– Det är super! Vår son är en väldigt social person och han gillar förskolan. Vi har bara en minut till förskolan. Men vi saknar en skola här.
Liksom Maya Saarinen beskriver även Eemu Kaikkonen Fengersfors som en plats där lugn och aktivitet samsas.
Han avslutar sin upplevelse av Fengersfors med:
– Den är en vacker plats, men platsen består av människor och det är människorna som gör den speciell.
Efter de här tre samtalen slås jag av hur liknande de uttrycker sig om orten där de bor och verkar. Visst finns det sådant som behöver förbättras även i Fengersfors, men de verkar ha skapat system för just detta, med många föreningar och många människor som verkar för just det som de tycker är viktigt. Och där någonstans i centrum Not Quite och de kringliggande verksamheterna som lockar både turister och nya invånare till Fengersfors.
Ett gott exempel på kulturdriven landsbygdsutveckling.
– – – – – – – – – –
Reportage skrivet av Mia Lindgren. Publicerad 7 september 2023
Foton: Funny Livdotter
Mia Lindgren bor i en villa i Åmål där hon, i längtan till landet, har ett hemligt landsbygdsreservat med vedhögar, odling och byggprojekt. Sedan 2021 driver hon företaget Brighter business AB som utbildar och stöttar inom kulturföretagande och kulturekonomi.
